Att transkribera innebär att man skriver ned talat språk till text. Transkriptionen beskriver hur det talade språket ska uttalas genom en fonetisk skrift. När man transkribera ljud strävar man alltid efter att få det fonetiska ordet så likt uttalet som möjligt. Vanligtvis används IPA (internationella fonetiska alfabetet) för att fastställa vilka bokstäver som ska användas då det innehåller alla språks språkljud.

Vid översättning av ord på det egna språket används oftast de vanliga bokstäverna i alfabetet. Det finns därmed två sorters transkribering. Fonematisk som på ett ungefär återger det talade ordet med bokstäver. Stavelserna markeras då med snedstreck. Samt fonetisk som är den mer exakta formen av hur ordet är ljudat. Stavelserna märks då alltid ut med hakparenteser. De är till för att markera betoning.

Transkription – från ett skriftspråk till ett annat.

Transkription kan även användas när man översätter ett skriftspråk till ett annat. Texten översätts för att bli så lik som möjligt grundspråket och få samma innebörd. Den fonetiska skriften syftar då till att hjälpa den som läser den översatta texten med uttalet. För att göra en text så läsbar som möjligt kan den istället translitteras, vilket är en omskrivning av ett skriftsystem där mängden ord behålls. Skillnaden mellan transkription och translitterering varierar därmed då olika språk är varierande olika varandra. När tal transkriberas är det vanligast att man väljer att transkribera till rikssvenska, då det för många är svårt att förstå transkriberad dialekt. Idag är det vanligt att intervjuer som spelats in transkriberas för att de lättare ska kunna analyseras och sparas i historiska syften.